Att hålla energin positiv viktigare än vi tror!
Har du tänkt på hur starkt vi påverkas av ord - de vi själva tänker, de vi ser och läser varje dag, de vi hör omkring oss? Jag har börjat förstå att det är mer än vi tror och att det betyder att jag själv har ett ansvar att välja mina ord väl, både dem jag tänker, säger och omger mig med.
Det finns forskning som visar att vattenkristaller bildar fantastiskt vackra mönster om vattnet till exempel står på ett papper med ord som kärlek och hopp, medan de blir fula och kantiga om de exponeras för negativa ord.
Betänk då att vi människor består till sjuttio procent av vatten! Tänk på alla ord vi använder och möter dagligen, talade, lästa, sjungna, hörda, vrålade... Det ger en tankeställare, eller hur?
Det finns också forskning som visar hur vi blir påverkade inte bara av vad andra människor säger om oss, utan även vad de tänker om oss.
Studenter presterade till exempel mycket bättre på ett prov när det satt människor i rummet intill som tänkte positiva tankar om dem än när det satt människor där som tänkte negativa tankar om dem.
Mobbning behöver alltså varken ta fysisk eller verbal form, det räcker med att vi tänker negativa tankar om någon för att han ska bli påverkad...
Har du hört om experimentet när många människor mediterade samtidigt en sommar i Washington och kriminaliteten i staden minskade med tjugofem procent under samma tid?
Vad är det som händer här egentligen?
Alla vi människor har ett energifält inom och runt oss som innehåller alla våra tankar och känslor. Om vi går omkring med mycket negativitet hamnar detta ofrånkomligen i vårt energifält som sedan går in i andras energifält och sprider negativiteten vidare.
Detta handlar alltså om veritabel miljöförstöring!
Att rensa och göra fint inombords är till gagn inte bara för mig utan för hela min omvärld. När jag mår bra sprider det sig som ringar på vattnet...
Negativitetens inverkan på våra celler
Forskarna har också upptäckt hur våra tankar och känslor påverkar cellerna i våra kroppar genom så kallade peptider som utsöndras från hypofysen.
När celler som har blivit bombarderade med negativa känslor under lång tid, delar sig, har de nya cellerna till exempel svårare att ta upp näring ur maten vi äter. De blir helt enkelt mindre livskraftiga än celler som mött positiva peptider under sin livstid.
Om vi alltså tänker och känner mycket negativt kommer vår kropp inte att få i sig den näring den behöver för att hålla sig frisk. Risken finns alltså att vi tänker oss både trötta och sjuka...
Det verkar vara viktigare än vi kanske trott att förhålla oss positiva till oss själva och till livet. Eller hur?
källa: carolina gårdheim
ett viktigt mail om en inre röst...
Att stå upp för sig själv och följa sin inre röst
Visst är livet spännande när man lyssnar till sin magkänsla!
Men det har inte alltid varit självklart för mig, att lita på magkänslan och våga handla efter den. Jag gick länge tvärtemot min intuition och inre röst, vilket fick mig att traska rakt in i väggen. För mig blev räddningen att, till en början i det lilla och senare i allt större och större frågor, alltid rådfråga min inre visdom.
Att hitta sin kompass i livet
Jag kommer troligen att få fortsätta att träna på det här hela livet, det är ingenting som går att bli mästare i på en dag. Men jag kan varmt rekommendera det till alla som känner sig sakna en kompass i livet, någon att rådfråga om alla beslut som ska tas och till alla som vill våga stå upp för sig själva lite mer.
När jag upptäcker att jag har alla svaren själv, när jag vågar stilla mig och söka dem, så upplever jag att livet får en liten guldkant, det känns lite lättare. Som om jag inte är ensam? Det finns hjälp att få och den finns inom mig. Jag behöver inte söka den någon annanstans. Det är en skön känsla, tycker jag. Trygg.
Att lära sig känna igen sin inre vägledning
Det allra första steget är att bli medveten om att den här rösten eller vad du vill kalla den, alls finns där. Tänk bakåt om du kan komma på något tillfälle när du bara har vetat någonting eller när du känt att du absolut inte ska göra någonting du tänkt göra. Det är den typen av känsla som, om du är ärlig med dig själv, inte lämnar utrymme för tvivel.
När du väl övertygad dig själv om att du har en inre vägvisare, en intuition, så gäller det att försöka urskilja den här rösten bland alla andra. Vi har oftast en hel uppsjö med olika röster inom oss, från till exempel föräldrar, kompisar, chefer och kulturella och andra värderingar som vi växt upp med.
Skillnaden mellan de här andra rösterna och intuitionen kan vara hårfin, men en viktig skillnad brukar vara att din inre vägvisare alltid är positiv och kärleksfull. De andra rösterna kan trycka ner dig eller komma med mer eller mindre hälsovådliga råd.
En annan skillnad är att den inre visdomsrösten är en vetskap mer än ett tyckande eller råd. Den sitter längst in i kroppen och du kanske mer känner den än hör den. Det är inte alltid, kanske sällan, du förstår vad den leder till, men du vet på något sätt att den har rätt.
Börja i liten skala
Första steget att prova på att lyssna på ditt inre kan vara att ta en promenad utan att i förväg bestämma vart du ska gå, utan bara känna åt vilket håll kroppen vill gå. Sväng när den vill svänga och stanna när den vill stanna. Respektera din kropp och den kommer att bli så lycklig att den vill berätta mer för dig!
En annan övning kan vara att, när du ställs inför ett beslut, be att få betänktetid istället för att svara på en gång. Sätt dig ner och stilla allt inom dig. Försök att verkligen lyssna eller känna efter vad ditt svar längst inne egentligen är. Ha tålamod med dig själv om du inte hittar ditt svar på en gång! Som med allt annat nytt behövs träning.
Stilla dig, handla - och fira varje litet steg
Överhuvudtaget kommer du förmodligen att behöva vara lite mer i stillhet och tystnad än vanligt för att lära känna din inre vägledning. Det kan vara genom att meditera, stilla vila, dagdrömma, springa eller gå i naturen (utan hörlurar!) eller köra bil utan radio eller mobiltelefon. Eller någonting helt annat som passar dig!
Försök också att uppmärksamma när du i efterhand kommer på vad du egentligen ville. Du kanske håller med någon utan att säga vad du själv tycker eller tackar ja till någonting du egentligen inte vill. Bara att uppmärksamma detta och i efterhand förstå att du egentligen tyckte annorlunda eller egentligen inte ville, gör att du stärker rösten. Ännu bättre är om du också agerar på det, ibland går det bra att i efterhand ändra sig eller ångra sig.
Det är nog det allra viktigaste sättet att stärka den inre vägledningen, att bekräfta att du litar på den genom att faktiskt handla efter den så fort du hör den, även om det bara är småsaker (i början är det bara småsaker!).
Det är också bra att fira alla små steg på vägen. Klappa dig själv på axeln när du sa vad du innerst inne tyckte eller när du vågade agera på din intuition eller ta ett litet steg mot din dröm.
Att hantera mindre positiva reaktioner från omgivningen
När du börjar handla efter din inre röst kan det hända att du möter motstånd från din omgivning. De är kanske inte vana vid att du står upp för dig själv, du kanske ruskar om dem lite och en vanlig reaktionen på det är att vända sin egen förvirring mot dig. Då gäller det att vara så pass trygg i dig själv att du ändå vågar stå på dig.
Det intressanta är, enligt min erfarenhet, att när jag väl börjar stå upp för mig själv så mottas det lättare av min omgivning än jag trodde från början. Ofta inger det respekt att säga sin mening, om vi gör det från hjärtat och med omsorg om dem omkring oss.
Men om någon ändå skulle protestera - jag har kanske utmanat deras världsbild en aning - är det verkligen så farligt? Och om de absolut inte kan förstå mig och till och med motarbetar mig - behöver jag verkligen lyssna till dem då?
När jag inifrån och ut vet min sanning, kan min reaktion istället (ibland till min egen förvåning!) bli "Intressant att du tycker så!". Och så är det inte mer med det.
Det är inte så lätt i början, men ge inte upp! Det är precis som med allt annat - träning ger färdighet.
"Fel" rädslor står ofta i vägen för den inre rösten
I början, när vi står på gränsen till att börja lyssna till oss själva och stå upp för våra drömmar, bär vi ofta på många rädslor för vad det kan komma att leda till.
Vi är kanske rädda för att inte bli omtyckta, för att hamna utanför det vi känner som hemma idag, för att inte tjäna tillräckligt med pengar, för att bli utskrattade, för att misslyckas - ja, det finns hur många rädslor som helst som håller oss tillbaka.
När det enda vi egentligen borde vara rädda för är att vi inte alls hör vår inre röst!
Det är ju den inre kompassen som hjälper oss att bli trygga så att vi inte längre bryr oss lika mycket om vad andra tycker och tänker om oss. Det är i oss själva vi hittar kärleken som gör att vi kan bekräfta oss själva istället för att hela tiden söka bekräftelse utifrån. Det är inuti vi hittar vår mening i livet, som gör att vi kan vara mer kärleksfulla och generösa mot andra. När vi tillåter oss att vara så stora som vi är, så kommer vi också att tillåta andra att lysa.
Så paradoxen är att vi går runt och är rädda för "fel" saker!
Träning ger mer vägledning
Min erfarenhet är att när vi väl börjar lyssna till den här rösten, till oss själva, så blir den starkare och starkare och vi får enormt mycket hjälp av den. Den blir verkligen någonting att vara tacksam för!
Jag hoppas att du ska våga lita ännu lite mer på dig själv och din intuition från och med nu. Jag tränar på det varje dag. Det är jätteroligt och gör mig så stolt varje gång jag lyckas.
Håller helt och hållet med denna kloka kvinna i det hon skriver och jag hade inte kunnat skriva det bättre själv. Hoppas ni som läser min blogg kan ha samma nytta som jag har av vetskapen att man alltid kan rådfråga och använda sig av sin inre röst. Alla har vi den och det vore bara dumdristigt av oss att ignorera den eller inte använda oss av den.
Ett Varmt Lycka Till!
små ljusglimtar och ett trött barn
det går segt med bloggen. hela jag är ur fas just nu. jag funderar för mycket. egentligen borde man bara låta sig själv flyta med i strömmen som är livet. på något vis blir det ju som det blir ändå.
men nu är förkylningen på väg att ge upp i alla fall. maken till seg förkylning har jag nog aldrig varit med om! någon som har tips på hur man skyndar på tillfrisknandet? förutom honungsvatten, eukalyptus under snoken och en jäkla massa frukt och varma kläder?
har en del som jag vill komma ikapp med. bla. julklapparna. fast dom kan man ju ändå inte göra nåt åt förän pengarna rullat in på kontot. lovade ju mig själv att det inte skulle bli någon hysteri i år, så jag får se till att ha listan klar och stå i startgroparna när pengarna kommer nästnästa vecka. helst ska ju allt vara klart till första advent då jag och syrran ska ha paket-inpackning och rimstuga med glögg på kvällen!
men innan dess har jag ändå små ljusglimtar att se fram emot.
1) en födelsedagsfika med en mycket god vän.
2) en "afterwork" kväll med pizza och öl i gamla arbetskamraters goda lag.
3) att få spinna loss ordentligt på cykeln när jag snuvat färdigt.
4) första kurstillfället för heelingen, ska bli väldigt spännande!
en annan rolig grej som hände för ett tag sedan var att jag och min fd praktik chef och vän gick på seans. dagen innan hade jag varit och träffat carina för att få kontakt med andra sidan. då sa hon att det verkligen var dags för mig att utvecklas. på seansen hade jag inga högre förväntningar men vi "öppnade upp oss" innan vi gick in. vad jag såg där inne hade jag aldrig vågat hoppas på. för det första såg jag energin runt personen som höll i seansen klart och tydligt som ett gult sken runt om honom. säkert en halvmeter ut från kroppen. dessutom såg jag andarna som ljusgestalter som stog som på led bakom honom för att få prata. det har jag aldrig sett förut. jag har sett korta glimtar av andar som sett ut som dom gjort i livet och som sedan har lösts upp, och så har jag sett små energi klot i vitt och guld och rörelser i ögonvrån, men aldrig den rena gula lysande energin i gestalt. jag var så överraskad och glad när jag åkte hem. det var en kick i baken för att komma igång med meditationen igen. skönt!!! det var vad jag behövde. tack!!
LITA PÅ LIVET!
jag tror snarare att det är så att man väljer själv.
när man dör och anden lämnar kroppen kommer den till ett ställe med två dörrar. den högra går till den vackraste platsen i universum som vi så finurligt kallar för himmelen. där är alla färger mycket klarare och starkare, man väljer sitt utseende själv, alla som man någonsin har tyckt om i tidigare liv, husdjur, vänner och familjemedlemmar välkomnar en tillbaka och det finns ingen negativitet alls. där kan man vila upp sig efter det svåra livet på jorden och sedan börja arbeta på en ny livsplan för att återvända till ett nytt liv.
den vänstra dörren går till ett grått ställe där det finns grå väsen. kanske inte direkt onda, men dom har lixom ingen gnista. dom orkar inte bry sig om sådant som livsplaner osv. föds man utan en livsplan så blir livet väldigt svårt för då känner man sig malplacerad och viljelös och oskyddad för ens själ har ju inget att gå efter. (meningen med livet är ju att följa livsplanen och att lära sig det som står i den). då är det lätt att komma in i en ond cirkel där man aldrig kan känna sig nöjd.
oavsett så tror jag att även om man gått in i den vänstra dörren, så kan man om man vill ändra sig och få komma till den högra. alla är välkomna dit oavsett vad man har gjort eller vart man har varit tidigare. man har ju gjort allt (både ont och gott) för att lära sig något av det. men det betyder ju inte att man kan börja vara elak med gott samvete och skylla på att man är det för att lära sig något som står i ens livsplan. för då han man tvärt om inte lärt sig något.
jag tror att det bara är för enkelt att man dör och sedan är det svart. man finns inte mer. den tanken känns väldigt skrämmande och konstig för mig. det måste finnas ett system. jorden och rymden och universum måste ha ett in i minsta detalj planerat system. som ett ekorrhjul som snurrar och snurrar och snurrar. titta bara på en sån grej som näringskedjan som verkligen är så smart och behändigt utformad. naturen har sin gång och alla är beroende av alla. från den största valen till den minsta amöban! alla som finns i universum drar sitt strå till stacken. så tror jag att hela universum är uppbyggt och därför kan allt fortsätta i en evighet. man föds om igen och igen och igen med olika livsplaner i ryggsäcken varje gång. en del liv är lyckliga, andra olyckliga, och i varje liv lär man sig något som får anden att utvecklas och växa. vi måste begå misstag och bli sårade för att lära oss. det är i praktiken som man verkligen lär sig. man kan ex. sitta och lyssna på och försöka trösta någon som har förlorat sitt barn och tänka vad hemskt det skulle vara om det hände mig. men det är inte förrän man själv har upplevt en liknande situation som man verkligen vet hur det känns. innan kan man bara tänka sig fastän man fått alla detaljer.
därför tror jag även att det finns exakt likadana galaxer som vår, där det lever människor och djur precis som här, på planeter som liknar jorden med sol och måne och allt det där. det är det stora "alltet" som jag vill kalla gud. väljer gör man helt själv! så kom ihåg det! det är ditt liv och du väljer helt själv! ingen annan kan gör det åt dig.
och jag tror även att universum fungerar som en spegel. den energin du sänder ut till andra och ut i universum kommer tillbaka till dig. lär du dig att lita på livet så blir du lycklig. det låter retligt enkelt och det är det också. så fort du börjar tro på dig själv och på livet så kommer du också bli tillgodosedd det du behöver och du kan bli lycklig. det är ingen slump att det ibland fixar sig i sista sekund. vill man bara någonting tillräckligt mycket och önskar det tillräckligt starkt så lägger sig till slut livs-bitarna på plats. och kom ihåg att vara tacksam för det du har istället för att vara olycklig över det som du inte har. allt har sin tid. det du inte kan få i det här livet får du garanterat i nästa. för det du inte kan få i det här livet är det helt enkelt inte meningen att du ska få. du har valt det själv. i din livsplan som du skrev innan du gav dig av mot jorden.
drömmar och besök från andra sidan
nu håller jag på att lära mig att tyda drömmar och därför håller syrran å mamma på å berättar vad dom drömmer så att jag får träna mig på att analysera det. jag och syrran var hos mamma för att fortsätta på projekt gäststuga och vi had ebestämt oss för att ta lunch. jozzan hade precis dukat och jag skalade räkor när mamma klämde ur sig att hon haft en sån underlig dröm, med en efter känsla som var så överväldigande och stark att hon fortfarande kunde känna den såhär några dagar efteråt. jag blev nyfiken för det är ju inte så vanligt om det inte är en mardröm.. sådant brukar ju sitta i tyvärr, men nästan aldrig positiva drömmar, så hon berättade;
helt plötsligt så står jag på den största trappen jag har sett. den skiner och blänker och jag känner mig så lätt och glad. den leder till en byggnad som är så enormt stor att jag känner mig som en liten myra där jag står. jag undrar om det är nåt sorts muséeum eller ett bibliotek? jag går aldrig in för jag är så överväldigad av denna enorma underbara byggnad. den ser nästan ut att vara gjord i marmor precis som trappan och från trappan går det enorma vita pelare upp mot byggnaden. det är alldeles perfekt väder ute. solen skiner och det är lagom varmt, fåglarna kvittrar men jag är så upptagen av att titta på byggnaden. med mig finns en stilig man i trettio års åldern. han är mörk, ser nästan indisk ut. han är snyggt klädd i pullover. det känns bekvämt och trevligt att han är där, som om jag känner honom men det "vet" jag ju att jag inte gör. kan i alla fall inte minnas att jag har träffat honom förut. vi säger ingenting till varandra för vi bägge bara står och beundrar denna underbara gigsntiska byggnad.
då stönar jag och tittar på syrran. MAMMA! fan va fuskigt! för det första var inte det där någon dröm utan ett astralbesök. för det andra så var antagligen mannen som var där din andevägledare och för det tredje så var du på en plats på andra sidan som kanske inte så många av oss "levande" få besöka under sitt liv. du var nämligen vid "arkivet". det är den största byggnaden du någonsin kan tänka dig och den funkar som ett bibliotek ungefär. fast utan böcker, för där inne finns alla människors livsplaner. uppskrivna på "rullar". när vi finns på andra sidan (som andar) och bestämmer oss för att födas i en kropp på jorden sätter vi oss ner och planerar vårt liv som vi ska leva in i minsta detalj. det skriver vi sedan ner på denna "rulle" och den finns där för att vår utvalde vän som ska bli vår "vägledare" ska kunna ha koll på att vi följer vår livsvägoch hjälpa oss på den, och även för att vår ande ska kunna färdas dit på ett astralbesök och kolla detta själv. därav kommer uttrycket deja vú. att vi vet att vi varit med om en sak förut. exakt. bara det att vi även vet att det egentligen är omöjligt. men vår ande minns. den minns precis vad som står. det är ju den själv som har skrivit ner det.
alla som någonsin har levt på jorden sedan tidernas begynnelse har sina liv på rullar i arkivet. då kan ni fatta vad enorm den byggnaden måste vara! då kan man ju fråga sig varför man skulle va så jäkla dum att man skriver in hemskheter som gör att man förlorar sina nära och kära i krig, och tsunamis, och bränder, och att vi blir bedragna och får våra hjärtan krossade, och varför vi måste möta elaka och hemska människor, och allt annat hemskt som kan hända? jo, för att det är enda sättet för våra andar på väg mot fulländning. utan erfarenheter, både hemska och fina, är vi ingenting. det är det enda sättet att bli fulländad på. själv har jag levt 470 liv. det kanske är därför jag börjar intressera mig för andligheten i detta livet? jag kanske börjar närma mig min fulländning? eller så har jag varit här så många gånger att min ande kan inte lura min kropp längre :).
och samtidigt som jag är så glad för mammas skull för att hon fick komma ihåg upplevelsen vid arkivet så kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk. jag brukar verkligen inte vara avundsjuk på andra men detta är något som jag har bett om att få uppleva många gånger innan jag somnat på kvällen. att få komma ihåg en astralresa till andra sidan å till arkivet och dessutom få träffa min andevägledare där.
eftersom mammas upplevelse var så stark att känslan fortfarande kommer tillbaka när hon tänker på det kan jag inte låta bli att tänka att detta är ännu ett tecken på att den andra sidan verkligen finns. vi får säkert jätte många tecken på det varje dag men vi måste lära oss att se dom. själv vet jag att min tid kommer den åxå, men att jag säkerligen får vänta. det som är så frustrerande är ju bara att man vet aldrig hur länge!
förresten fick jag ännu ett svar på att min intuition är "på G". Min älskade vän Anna fick en son förra veckan. en hel vecka innan planerat snitt. vi var där några dagar före det och grillade och när jag stod och valde kläder hemma fick jag en jätte stark känsla av att det var en pojke. eller rättare sagt jag visste att det var en pojken men så sa mitt dumma människo medvetande till mig att "det kan du ju inte allt veta". senare den kvällen höll grabbarna på att diskutera renovering. dom håller ju åxå på, men i sitt badrum och då skojade henric å sa till thobbe att; "nu får du skynda dig på så att du hinner klart innan bebbebn kommer". och då visste jag åxå helt plötsligt att det kommer dom inte hinna klart med innan bebben kommer. men jag sa ju inget för jag tvekade ju dumt nog på det jag helt plötsligt "visste". och när anna ringde och berättade att bebben kommit tidigare och att svetten rinner i thobbes panna för att han jobbar häcken av sig i badrummet slog det mig att det visste jag ju redan förra veckan att det skulle bli så! jag måste lära mig att lita på det som kommer till mig istället för att tro att det är livlig fantasi. det stämmer allt för många gånger för att det ska kunna vara slumpen.
